En dag på barnakuten

Natten var jobbig med en massa tårar och orolig sömn.
På morgonen ringde vi till vårdcentralen och fast jag tyckte att vi var ute i god tid var alla läkare fullbokade denna dag. Sjuksköterskan i telefonen rådde oss att åka in till barnakuten så att dom fick titta på honom där.
SUCK!
Barnakuten... Bakteriernas paradis. Väntrummet fullt med snoriga ungar med diverse åkommor. Risken är att barnet går därifrån med ännu fler sjukdomar än när man kom dit.

Nåja, det var väl bara att göra som hon rådde oss.
Så vi begav oss dit.
När vi kom dit fick vi sätta oss och vänta i väntrummet. Efter en timme kände jag och Martin att vi började bli hungriga eftersom vi hastat iväg utan frukost så vi bestämde att han skulle åka och fixa nån macka eller så.
När han kom ut på parkeringen så, BÖTER!
Faan! Inte detta också...

Efter ytterligare en timme fick vi komma in på ett rum. Där sov vi en stund tillsammans...
När det gått tre timmar kom äntligen doktorn.
Det räckte att hon rörde Frans lite lätt över ryggen så började han gallskrika. Han fullkomligt vrålade för full hals och stora tårar rullade ner för kinderna. Detta är då inte alls likt vår annars så lugna och goa lilla kille.
Han klängde sig krampaktigt fast vid oss, hulkandes medan doktorn kände och lyssnade.
Så kom det värsta. En pinne på tungan och en lång tops ner i halsen. AHHHHHHRRRGGGGGGGGGGG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Doktorn konstaterade att Frans var väldigt irriterad i halsen och feber hade han ju också.
Odlingen tar tre dagar att få reda på så vi får väl se vad det ger.
Vi åkte hem med råd från doktorn att varva Panodil med Ipren och försöka få i honom så mycket vätska som möjligt.

Väl hemma igen fick han en Ipren och en kvart senare var allt som bortblåst. Han åt en hel burk med majskrokar och en hel burk blåbärspuré. Kanske inte den mest hälsosamma maten, men nu är man bara glad om man får i honom något...