I förrgår snubblade Frans på sin lilla röda resväska och stod med näsan före ner i vardagsrumsgolvet.
En saftig fläskläpp visade sig strax.
Precis när skrapsåret i pannan sen förra vurpan försvunnit.
I går sprang lillkillen glad i hågen på trottoaren, snubblade och föll. Pang. Med tänderna före i plattorna.
Det gick av en bit på den ena framtanden...
Fläskläppen fick sig en smäll till.
Oj, vad det blödde...
Så idag när vi skulle till tandläkaren skulle jag låsa upp bildörren och vänder mig från honom i max 5 sekunder.
Frans vrålskriker, jag vänder mig om och där ligger han på trottoaren.
Saken är den att jag spänner ALLTID fast honom när han sitter i sin vagn.
Denna gången hade jag inte gjort det...
En rejäl bula i pannan.
Och skrapsår.
Både i pannan, på näsan och på hakan.
Jag fick en sån ångest och kände mig som en usel mamma...
Väl hos tandläkaren pratade jag länge och väl med honom medan Martin och tandsköterskan gjorde allt för att Frans skulle hålla sig lugn.
Dom dansade, lekte med leksakerna och blåste såpbubblor.
Efter en stund tittade tandläkaren på Frans tand och konstaterade att han inte trodde att smällen skadat underliggande tand.
Han slipade lite och sen var det klart.
Frans skrek lite men inte så mycket som vi förväntat oss.
Oerhört proffsig och pedagogisk personal där på tandläkarhögskolan.
Efter detta tumult tog vi ett välförtjänt dopp i Sibbarp.
Gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar