I mellandagarna fick Frans sin första penicillinkur. Mot hosta. Hostan hade hållit i sig i 5 veckor då och var förfärlig så vi tyckte det var jätteskönt när den försvann.
Ett par veckor senare var den tillbaks. Vi gick tillbaka till vårdcentralen för att höra vad vi skulle göra.
Ny penicillinkur...
Jaja, tänkte man, han vet väl vad han gör, han är ju läkare.

En vecka efter att penicillinkur nr 2 var avklarad sökte vi på vårdcentralen igen för utslag och feber. Doktorn gjorde en rutinkontroll och påstod att Frans hade öroninflammation.
Penicillin igen...

Både jag och Martin var tveksamma, men åter igen, man litar ju på att dom vet vad dom gör.
När vi kom hem tryckte jag försiktigt på hans öra, ingen reaktion så jag tryckte lite hårdare. Ingen reaktion...
Var detta verkligen öroninflammation?!
Detta var i onsdags.
Vi började ändå med penicillinkur nr 3.

I onsdags kväll började kräkningarna. Kaskader! I torsdags var det helt ohållbart, kräk överallt. Frans ledsen och apatisk. Ville ingenting, inte äta, inte dricka. Bara ligga tätt på sina föräldrar och sova.
Vi kokte vätskeersättning och sprutade in 10ml var 10:e minut i mungipan. Ibland fick han behålla det, för det mesta kräktes han upp det direkt.
Magsjuka.
Trodde vi...
På fredagen blev det ännu värre så vi åkte till barnakuten efter rekommendation från sjukvårdsrådgivningen.
Där tog man alla möjliga tester, men verkade måttligt intresserade av att utreda orsaken till kräkningarna. Dom kollade mest bara så att han inte var uttorkad och rådde oss att ge vätska.

Helgen blev lika illa. Då började vi misstänka att det kanske inte rörde sig om magsjuka.
Frans blev mer och mer ledsen och man kunde se på honom hur han smalnade av.
Nu började vi bli riktigt rädda.
Pumpade i honom vätskeersättning och ammade på som en galning (även om det inte kom så mycket så var det en tröst för honom).

Så idag ringde jag åter igen till sjukvårdsrådgivningen och dom tyckte att det var mycket märkligt att han inte blivit bättre.
Åter igen tyckte dom att vi skulle åka in till barnakuten så det gjorde vi.

Så efter flera timmars väntan fick vi äntligen träffa en doktor som verkligen lyssnade.
Nu hade Frans gått ner ett kilo på dessa dagarna (har inte fått i honom någon mat alls sedan i onsdags).

Hon blev förfärad över alla dessa penicillinkurer och menade på att man ger inte penicillin mot hosta och särskilt inte till så här små barn.
Hon tittade i hans öron och kunde inte se nån öroninflammation. Det kan vara så att penicillinet lyckats slå ut inflammationen men också att där aldrig varit något i örat menade hon. Hon tillade också att man inte ger penicillin i mer än fem dagar för öroninflammation nuförtiden och tyckte att det var mycket märkligt att vi fått tio dagar.
Sluta med medicinen omedelbart var hennes råd.
Alla andra värden såg fina ut så vi kunde nog utan tvekan säga att det var biverkningar av all antibiotika...

Vi åkte hem och framåt eftermiddagen började vår Frans piggna till och komma tillbaka.
Vi fick i honom både blåbärspuré, majs/potatispuré och rån med smör. Och han ÅT!
Han var helt utsvulten stackaren...

Senare badade han och hade roligt och lekte och skrattade med sina leksaker och böcker.

Vår Frans är tillbaka och inget annat spelar nån roll...

Fast man har lust att anmäla läkaren för barnmisshandel...och jag har lust att misshandla honom!